Dermoid Sinus
Hämtad från Sydafrikanska RR klubbens Ridgeback Review

Bildandet och betydelsen av Dermoid Sinus
Rasen Rhodesian Ridgeback är en modern ras som utvecklats från slutet av 1800-talet genom att de lokala afrikanska hundarna korsades med olika europeiska raser som de tidiga nybyggarna fört med sig till Cape-provinsen.

Den första rasstandarden sammanställdes när Rhodesian Ridgeback Club i Bulawayo bildades 1922. Det viktigaste kännetecknet av rasen är som namnet anger, - ridgen - hårkammen, som bildas i pälsen mitt på hundens rygg. Ridgen bildas av att pälsen växer i motsatt riktning (framåt) till den omgivande pälsen. Ridgebackuppfödare är medvetna om en välkänd defekt som drabbar rasen , Ridgeback "Cysta" eller den mer korrekta vetenskapliga beteckningen Dermoid Sinus. (Dermoid = kommer av huden och Sinus = en fördjupning eller kanal.) 

Dermoid Sinus är smala rörlika bildningar som kommer från en huddefekt. De tränger från hudytan ned till olika djup i musklerna mot ryggraden. De förekommer i mittlinjen av nacken och bakryggen, d.v.s. framför och bakom området som omfattas av ridgen.( Fig 1)

Fig 1. Områden markerade med X visar var DS kan utvecklas.

Detta är den enda kända medfödda (congenital) defekt som förekommer regelbundet hos rasen. (Med congenital menas att defekten är bildad före födseln.)

Hos hundar i allmänhet/andra raser/ förekommer DS mycket sällan, utan det är just hos Ridgeback och korsningar med Ridgeback.

Det är därför uppenbart att det är en ärvd defekt som har blivit spridd inom blodslinjerna av rasen som ett resultat av de tidiga urvalet i aveln från de ursprungliga stammar som dagens Ridgeback har utvecklats från.

Utbredningen av defekten inom rasen är inte så känd, sedan registrering av valpar med DS i kullarna inte har gjorts i tillräckligt stor skala för att en statistisk analys ska kunna göras. Faktiskt har många uppfödare hemlighållit förekomsten av DS i sina kullar, därför att de flesta uppfödarna tycker att det är en skam för de hanar och tikar vilkas valpar drabbats av DS.

Här måste påpekas att även i dagens avel med utvalda meriterade hanar och tikar kan ingen uppfödare utan ett avelsprogram vara säker på att hans "blodslinje" är fri från den ärvda DS Därför måste varje R bli sedd som en möjlig bärare av denna egenskap eller defekt. Synpunkten på de ärvda egenskaperna redogöres för i del två av denna artikel. 

Hur bildas Dermoid Sinus
För att förstå hur DS bildas är det nödvändigt att ha en uppfattning om hur embryot (fostret) utvecklas från en enda befruktad äggcell i tikens livmoder. DS är således en medfödd defekt som uppstår från en defekt i utvecklingen av ett valpfoster. Ett befruktat ägg, som är resultatet av en lyckad parning, är en enda cell. Från denna cell skall en valp, som består av miljontals specialiserade celler, som utgör vävnader och organ, utvecklas på 63 dagar.

Fig 2: Tidiga stadier av celldelning.

A: Enkel cell av befruktat ägg
B: 2-cell stadium
C: 4-cell stadium
D: 8-cell stadium
E: Sfärisk massa efter mångcellsdelning.

Denna process kan möjliggöres genom en snabb ökning av antalet celler genom celldelning. Det befruktade ägget (en enda cell) delas till två celler och varje delning som följer dubblar det tidigare antalet celler, så att antalet ökar mycket snabbt. Efter de följande tio delningarna har 1042 celler skapats och då förstår man att det totala antalet celler snart blir mycket stort.

Nästa steg är organisation av cellmassan till att utveckla en valp. Denna process som sker under de första tre veckorna av dräktigheten, kallas för embryonsk (foster) utveckling. När embryot är helt utvecklar har en komplett miniatyrvalp bildats, vilket kallas för foetus. Under de följande sex veckorna utvecklas foetus endast i storlek till normal födelsestorlek. DS bildas således från en defekt i utvecklingen av embryot. Celldelningen ökar till en sfärisk cellmassa. Det yttre lagret av dessa celler blir efterhand valpens hud. Även andra kroppsdelar utvecklas från detta yttre cellskikt. T.ex. hjärnan och ryggraden från huvudet till svansbasen. Problemet är nu hur det går till när hjärnan och ryggraden utvecklas ur det yttre cellskiktet?

Detta möjliggöres genom att en fåra bildas över halva ytan av den sfäriska cellmassan. Fåran blir djupare och sedan sluts dess yttre kanter samman till en rörliknande bildning. Denna rörlika bildning som senare blir hjärna och ryggrad, sjunker djupare under ytskiktet och skiljs slutligen från det. Denna process visas i Fig 3.

Fig 3: Bildandet av hjärna och ryggrad (schematiskt)

A: Sfären av cellmassan sedd uppifrån med snitt X-Y mitt på  embryokroppen.
B: Liten fåra bildas
C: Fåran fördjupas till ett veck.
D: Veckets kanter böjs inåt.
E: Vecket slutet.
F: Ryggraden börjar bildas när den rörlika bildningen släpper från hudskiktet.

Dermoid Sinus uppstår när små områden mellan ytskiktet (huden) och den rörlika bildningen (som senare blir hjärna och ryggrad) blir kvar. I valpen är denna inte fullständiga separation av de embryologiska vävnaderna kvar som ett tunnt rörlikt "fäste" från huden i mittlinjen på hundens rygg till vävnader djupare ner, ibland ända ner till ryggraden.

Djupet till vilket denna rörlika defekt går är kännetecken för klassificering av fyra typer av DS som visas i Fig 4 nedan

Fig 4: Tvärsnitt genom en hunds nacke visande typer av Dermoid Sinus

Typ I: Går genom hudytan till den feta vävnaden över musklerna
II: Går ner i nackmusklerna
III: Går ner till Supraspinous ligament som löper längs ryggradens övre del
IV: Går ned till ryggraden mellan kotorna.

Betydelsen av Dermoid Sinus
De skadliga effekterna av DS är inte bara att en synlig anatomisk defekt är uppenbar hos drabbade djur, utan snarare komplikationerna som kan uppstå som ett resultat av att DS kan bli infekterat av bakterier. Det smala röret /säcken/ av hud som går ned under hudytan är försett med alla egenskaper som en normal hud har, såsom hår,svett- och fettkörtlar. Denna tunna centrala öppnig som går ner i DS blir efterhand fylld med hår, hudfett och skinnflagor. Innehållet blir vanligen en idealisk grogrund för bakterier, som normalt finns på huden. De kommer lätt ned genom den por-lika öppningen av DS på hudytan. Det samlade hudsekretet löper stor risk för varbildning och huden i sinussäckens väggar bryts ned och bakterier kan invadera vävnaderna djupt under hudytan. Då bildas vanligen en böld vilken så småningom brister och varet töms genom en kroniskt sår. Omfattande kirurgisk och medicinskt behandling blir då nödvändig för att klara sådana komplikationer och i allvarliga fall kan DS inte svara på behandlingen.

Om en DS har upptäckts på en hund innan sinussäcken blivit inflammerad kan den tas bort kirurgiskt, med en god chans att inga vidare komplikationer uppstår. I de flesta fallen är ägarna emellertid inte medvetna om en DS innan den blir inflammerad. Således blir ägarna tvungna att söka veterinärhjälp för hundens plågor. Detta kan bli kostsamt för hundägaren och pinsamt för uppfödaren när det blir klart att han sålt en hund med en dold defekt.

Diagnos av Dermoid Sinus
DS kan upptäckas på valpen genom att lyfta skinner i ett veck längs mittlinjen inom områdena där DS är känt att förekomma, (dvs. framför och bakom ridgen) Om hudvecket lyfts med en hand och man låter huden glida fram o tillbaka mellan tummen och pekfingret av den andra handen kan sinusröret /säcken/ kännas som ett tunt snöre mellan de två hudlagren. Fig 5.
Fig 5: Diagnos av Dermoid Sinus

Lyft huden längs med mittlinjen på ryggen. Känn efter eventuell närvaro av DS genom att glida med tummen och pekfingret längs hudvecket. Genom att lyfta huden på detta sätt sträcks vävnaderna och en DS spänns mellan huden på mittlinjen och fästpunkten i muskeln nedanför.

Diagnosen kan bekräftas genom att raka håret från huden över den punkt där DS är fäst. Då syns oftast en liten por-lik öppning där det sticker upp en hårtuss. Dett är DS -öppningen i hudytan. Ju äldre valpen är desto större blir öppningen och lättare att upptäcka. Man måste emellertid inse att upptäckandet av en DS i valpar inte alltid kan vara en så enkel procedur som ovanstående beskrivning gör gällande. Om en DS missas kan den ligga vilande i åratal innan ägaren upptäcker att den inflammerats. Vid tveksamhet bör veterinärhjälp sökas.